Hoppa till innehåll
Artboard 1Artboard fwCheckmarkclose-chubbyCombined ShapeexpandExternal-LinkUntitled-3gridlkab-breadcrumb-startinfoUntitled-1listplay-linkplay-sololkab-printikon-sök-lkabTwitterYouTube

Kåseri: En dag på LKAB år 2050

LKAB fyller 130 år, och bolaget befinner sig i en omställning som kanske är större än någon vi sett hittills. Då är ändå vår historia fylld av stora tekniksprång, vågade satsningar och nytänkande medarbetares snilleblixtar. Tänk om vi skulle våga oss på att blicka ännu längre fram i tiden?

En sensommarmorgon år 2050 är det ganska glest på parkeringen vid LKAB:s industriområde. Elbilarna står för sig ovanpå sina laddplattor, bränslecellsbilarna lite närmare vätgasmacken. Det var ju glest på parkeringen förr också i semestertider, men nu när de stora skiftbytenas tid är förbi och man själv bokar sin arbetstid droppar det ut och in personal i ett jämnare flöde. Vissa väljer att jobba fasta tider som man gjorde förr, andra tar dagen som den kommer och loggar in när vädret ändå är trist. Den jämna och självgående produktionen och framförhållningen i underhållet betyder att alla inte måste vara på plats enligt samma schema, det viktiga är att jobbet blir gjort inom rätt intervaller.

Det svaga surrandet av myggen förstärks tillfälligt av ett bara aningen starkare surr när en grupp tunga prospekteringsdrönare lyfter och långsamt hummar iväg norrut. De girar runt en av LKAB Energis gigantiska vindkraftverk som omger gruvområden och dammar. De nya supersmala men extremt långa bladen kan generera el även i en svag bris, lika ljudlöst som i hårdare vindar. Energin omsätts direkt i vätgasverkets elektrolysanläggningar och lagras i de stora underjordiska bergstankarna, som är så välfyllda att de räcker till även om det är vindstilla en längre tid.

Djupt under gaslagren surrar och hummar det också. Tillredningsrobotarna traskar omkring på sina åtta stadiga ben i ortarna och borrar både gavlar och produktionskransar. Före dem har ”hundarna”, de mindre skrotnings- och skanningsrobotarna tillsammans med tyngre bergförstärkarmaskiner säkrat berget i de nu för tiden smalare ortarna. Lite högre upp, strax under 2 500-metersnivån, rullar laddvagnarna och de avlånga slimmade lastmaskinerna i en synkroniserad dans. Sprängningarna kan nu ske dygnet runt eftersom de autonoma maskinerna inte far illa av spränggaserna, och de enskilda salvorna sker på såna djup att ingen störs ovan jord. Bakterierna som odlas i bassängerna under jord och mumsar i sig kväverester från sprängmedlen bryr sig heller inte. De människor som fortfarande jobbar under jord befinner sig betydligt högre upp, till exempel vid de stora serviceverkstäderna runt den gamla tidens huvudnivåer, dit robotarna kör enligt sitt underhållsschema eller forslas av bärgningsrobotarna vid oförutsedda haverier.

Illustration_LKAB_130 ar_Charlotte_400px.jpg

Lastmaskinerna dumpar malmen i schakt och fickor nästan som förut. Nu är det däremot fler hissar i olika etage eftersom malmfyndigheterna är mer utspridda och går djupare. Det har visat sig att uppfordring av malmen med eldrivna spel fortfarande är oslagbart, även om de nya batterierna kommit långt och kan driva alla mobila maskiner under jord. Ovan jord går malmen genom sovringsverk och anrikningsverk för att sedan fortsätta in i svampverken. Separatorverken tar hand om anrikningssandens skatter i form av fosfor och sällsynta jordartsmetaller. De sista pelletsverken, både vätgas- och plasmadrivna, avvecklades för några år sedan. Idag tillverkas järnsvampen direkt från fines. Det höganrikade pulvret färdas över en bädd med kraftiga luftströmmar som låter vätgasen komma åt varje korn och reducera bort syret. Värmeväxlarna tar hand om avgaserna, alltså vattnet, och skickar den återvunna värmen tillbaka in i produktionen och ut till både bostäder och de stora växthusen i samhället.

De kilometerlånga tågsätten ser nästan ut som de alltid gjort, fast de är längre. Vagn efter vagn i långa rader, med trippellok både längst fram och i mitten på sättet. De största förändringarna är att järnsvampens briketter inte klarar höga fall lika bra som pelletsen gjorde, men det har finurliga system med tappar, rutschkanor och avlånga lager löst. Karusellerna i Narviks nya djupare silos får bara betraktas korta stunder under lossning, annars blir man för yr. Det blir man för övrigt också av att försöka räkna malmvagnar vid tågmöte på dubbelspåret. Har man tur hinner man se Guldvagnen eller Diamantvagnen glimra förbi. Men snart kanske svampvagnarna också är ett minne blott, utbytta mot flakvagnar med stålämnen. För till hösten börjar anläggningen av de första ljusbågsugnarna i Malmfälten.

TEXT: Anders Lindberg
ILLUSTRATION: Charlotte Mattsby